Rabies är en zoonos, d.v.s. en sjukdom som kan överföras mellan djur och människa.
Rabies finns över i stort sett hela världen och drabbar däggdjur. Insjuknande leder så gott som alltid till döden. Hos fladdermöss och hund har man även påvisat kroniska smittbärare som periodvis utsöndrar virus utan att visa tecken på sjukdom. Hur vanligt detta är, är inte känt. När människan drabbas och utvecklar symtom är sjukdomen så gott som alltid dödlig. Världshälsoorganisationen uppskattar antalet humanfall per år till mellan 30 000 och 70 000, de flesta i U-länder.
Smitta upprätthålls i ett område av infekterade djur. Hund är, globalt sett, den främsta smittöverföraren, men andra viktiga smittkällor är räv, fladdermus, katt, varg och tvättbjörn. Smittan är relativt vanligt förekommande i Östeuropa men ovanlig i övriga Europa. Sverige har varit rabiesfritt sedan 1886. Bland andra rabiesfria länder kan nämnas Norge, Island, Storbritannien, Australien, Nya Zeeland och Japan. I Afrika, Asien och Nord- och Sydamerika är sjukdomen tämligen allmän.
Orsakande mikroorganism, smittvägar och spridning
Rabies orsakas av ett virus som tillhör gruppen rhabdovirus. Rabiessjuka djur utsöndrar virus i saliven från c:a 14 dagar före de utvecklar symtom på sjukdomen och under hela sjukdomsperioden. Smitta sker genom att infekterad saliv överförs till mottagligt djur eller människa genom bett eller slickning. För att virus ska föras över med slickning fodras ett sår, virus kan inte själv penetrera huden. Smitta kan även ske via slemhinnor, exempelvis ögon.
Luftburen smitta finns också beskriven från grottor som härbärgerat stora kolonier av fladdermöss. Överföring mellan människor är teoretiskt möjlig då även rabiessjuka personer kan ha virus i saliven, men detta har aldrig rapporterats. Smittöverföring via hornhinnetransplantation har dock rapporterats i några enstaka fall.
Inkubationstiden är vanligen 3–6 veckor men kan vara så kort som 5 dygn och så lång som ett år. Dess längd beror bl.a. på smittdosen och var på kroppen man blivit biten – den är betydligt kortare om man blivit biten i ansiktet än om man bitits i benet.
Symtom, komplikationer, behandling och diagnostik
Rabies med manifesta symtom är en till 100% dödlig sjukdom, som inte kan behandlas trots modern intensivvård. Patienten insjuknar med ångest och oro som tecken på en hjärninflammation. Genom påverkan på nerver till svalgmuskulaturen får patienten kramper vid sväljning (vattuskräck). Patienten avlider i regel inom 14 dygn.
Då rabies ofta har en lång inkubationstid kan man förhindra sjukdom genom att omedelbart efter smittillfället vaccinera och ge immunglobulin. Diagnosen bygger på patientens sjukhistoria med information om utlandsresa och djurkontakter. Virus, eller delar av virus, kan ofta påvisas i prov från saliv, hornhinna eller från hud. Diagnos kan också ställas genom att man påvisar antikroppar mot rabiesvirus i patientens blod.
Allmänt förebyggande åtgärder
Det viktigaste sättet att skydda sig mot rabies är att man vid utlandsresa låter bli att klappa okända däggdjur, i första hand hund eller katt. Det finns ett effektivt vaccin, som kan användas såväl rent förebyggande som efter en möjlig exposition.
Vid en sedvanlig turistresa bör det räcka med information. Vaccination kan övervägas till resenärer som genom sitt yrke har ökad risk för kontakt med rabiessmittade djur eller människor, t.ex. skogsfolk, veterinärer, sjukvårdspersonal etc. Vaccinet brukar också ges till personer som kommer att befinna sig tidsmässigt långt från platser där vaccin finns att tillgå. Barn, som har en bristande förmåga att inse vikten av att inte kela med djur, bör kanske särskilt komma i åtanke. Även djur såsom hund och katt kan vaccineras. Många länder ställer krav på rabiesvaccinering vid införsel av djur. För Sverige gäller särskilda regler.