Vattkoppor är en välkänd, mycket smittsam men för det mesta ganska banal utslagssjukdom. Mottagligheten är allmän, oftast drabbas förskole- och skolbarn. Sjukdomen finns över hela världen.
Efter genomgången sjukdom/infektion, med eller utan symtom, finns dock virus sovande (latent) kvar i nervceller i kroppen. Vid en eventuell reaktivering får patienten bältros.
Orsakande mikroorganism, smittvägar och smittspridning
Det virus som orsakar såväl vattkoppor som bältros, varicella/zoster-virus, tillhör gruppen herpesvirus. Dessa utmärks bl.a. av att virus efter den primära infektionen ligger latent i kroppen. Virus kan lång tid senare reaktiveras. Vattkoppor smittar från person till person främst via luften runt den sjuke. Smittsamheten är mycket hög redan någon till några dagar innan utslagen börjar. Den har i praktiken upphört inom sju dygn efter utslagsdebuten.
Bältros smittar via direktkontakt med sårvätska från blåsorna. Man kan säga att det är ens barndoms vattkoppor som spökar, när man som äldre får bältros. En person som aldrig haft vattkoppor får sällan bältros. Ett litet barn med vattkoppor smittar inte sin farmor så att hon får bältros. Däremot kan en farmor med bältros mycket väl smitta sitt barnbarn så att detta får vattkoppor.
Inkubationstiden för vattkoppor anges vanligen vara 14–16 dygn (10–26 dygn). För bältros kan någon inkubationstid inte anges, eftersom det är kroppens “egna”, latenta vattkoppsvirus som aktiverats och ger besvär.
Symtom, komplikationer, behandling och diagnostik:
Sjukdomen börjar oftast med lätt till måttlig feber och värk i kroppen något dygn. Sedan uppstår ett kliande, blåsformigt utslag. Detta brukar först ses på bålen, senare i ansikte, hårbotten och munhåla. Klådan är ofta besvärande. Hosta ingår ofta i bilden (vattkoppor i luftrörens slemhinnor).
Blåsorna, som är vattenklara och lätt går sönder, är ofta omgivna av en smal rodnad. Med tiden blir blåsornas innehåll grumligt, varefter de torkar in och bildar skorpor. Komplikationer kan uppstå genom att blåsorna infekteras av hudbakterier, t.ex. stafylokocker. Ovanligare komplikationer är en lunginflammation som kan vara mycket besvärlig, och hjärnhinneinflammation, ibland också hjärninflammation. Särskilt allvarlig är sjukdomen om den drabbar personer med nedsatt immunförsvar eller drabbar ett nyfött barn till en mor, som just i anslutning till förlossningen insjuknat i vattkoppor.
Sjukdomen kan behandlas med antivirala medel och/eller immunglobulin, vilket dock sällan är nödvändigt. Ofta ges klådstillande medel. Diagnos ställs i regel utifrån den typiska kliniska bilden men kan bekräftas genom fynd av virus från blåsor, eller att aktuella, virusspecifika antikroppar påvisas i blodprov.